Uwe Friesel

  Jugendstil

Fick ett e-mail med inbjudan att hälsa på herr A.S. på Drottninggatan 85. En hyreslägenhet på femte våningen, men inga problem egentligen, eftersom huset är modernt utrustat, med varmt och kallt rinnande vatten, wc och elektrisk hiss.

Och det är sant – i ett anmärkningsvärt vackert trapphus med färgade glasfönster finner man ett hisschakt omgett av stiligt gjutjärn, och inuti en träpanelklädd hiss med slanka kristallglasspeglar. Trappan som snirklar runt hisschaktet påminner mig omedelbart om familjen Nabokovs hus i St Petersburg: samma slags färgade glasfönster och eleganta paneler. Även om inte allt här är lika palatslikt. En storlek mindre här. Borgerligt.

Värden öppnar själv dörren för mig. Han är klädd i en mohairmorgonrock och kraglös knäppt skjorta under. Hans hår är kammat på ett speciellt sätt, snarare uppåt än nedåt på sidorna. Genom en smal hall, där det hänger en teatermålning med ett något ålderdomligt kylskåp stående under, leder han mig in till sina rum, som verkar vara avskurna från övriga lokaler på höger sida.

Som huset är, är också möblemanget. De små borden, skåpen, lamporna, vaserna – i renaste jugendstil. Glödtrådslampor sitter iskruvade i lamporna och sprider ett mattrött ljus, inte oangenämt, men en aning mörkt för min smak. Intrycket förstärks av de handvävda, halvt fördragna, gardinerna framför de väldiga fönstren. Allt i mina färger, säger värden. Gult, grönt och rött. Och starka färger, kan man lugnt säga.

Två balkonger vätter mot Tegnérgatan och Drottninggatan. Jag har ofta beundrat deras konstfullt smidda räcken när jag strövat förbi, liksom resten av det eleganta huset, med dess rätvinkliga utstående hörndel och ornament och fajansplattor och en vackert formad tornspira som gör att hela strukturen liknar ett Blått Torn.

Bor ni här sedan länge? frågar jag.

Åh, sedan 1908, säger han. Eftersom jag har råd med det. Eftersom jag är ensamstående, för att vara mer precis. Titta: allting är elektriskt. Han pekar med stolthet på vägglamporna och den stora höj-och-sänkbara taklampan ovanför matsalsbordet. Elledningarna, med plus och minus ordentligt separerade, sitter fast i små porslinsisolatorer på väggen.

Men varför har ni bjudit hit mig? vill jag veta.

I mitten av sextiotalet hjälpte ni till med en ny översättning av min roman I hafsbandet, som jag bedömer som bra utförd – och som ni vet är översättningar en fråga om tur, skrattar han.

Vagt minns jag det jobbet, under mina studentår. Men hur han kan ha fått reda på det är ett fullständigt mysterium för mig, eftersom jag inte är nämnd någonstans i den boken. Jag hade bara skrivit ned på maskin åt den gamla damen, sjuttiosex var hon då, vad hon dikterade från originalet (på grund av sin ledgångsreumatism kunde hon själv inte längre skriva maskin). Lite då och då hade jag också på hennes begäran modifierat speciella uttryckssätt och dialoger. Det går att upptäcka i Suhrkamp-utgåvan av romanen, men man kan inte bevisa att det är mina ordvändningar.

Men är inte det där Goethe, där borta? säger jag för att vinna tid och pekar på en något tummad gipsfigur. Helt rätt, säger han, och den andra är Schiller. Och ni hittar Beethoven också, ovanför pianot. Pianot härstammar förresten från Berlin.

Och målningarna på väggen?

Menar ni oljorna? De är äkta. Gjorda av mig, vill säga.

Är ni målare också?

Jag har gett upp det, suckar han och får plötsligt en djup rynka över näsroten. Precis som med att göra guld. Och att fotografera. Man måste ta psykologiska foton, vet ni, precis som man måste måla psykologiska tavlor. Och skriva förstås. Ytterst kommer allt vi uttrycker inifrån: en liten intim teater som vi bär omkring i våra huvuden.

Gett upp att göra guld? Som Wagner?

Korrekt. Liksom Goethes Fausts Wagner. Som modern vetenskapsman måste man bekämpa positivismen i rätt tid.

Nu stiger vi in i hans arbetsrum, och närmar oss ett överraskande litet, överraskande ordentligt, skrivbord. Där ligger bara några böcker, men Meyers Konversationslexikon – som det plötsligt kommer för mig också var Nabokovs favorit på grund av dess ackurata ståletsningar av fjärilar – ligger där med sådär en trettio volymer.

Han lägger märke till min blick och skrattar igen. Ja, ni tyskar, säger han. Encyklopedier kan ni göra. Och öl. Och era soldater är enormt feta och långa. Han blir tyst för ett ögonblick, och tillägger sedan: Men förstås, som stad är Berlin riktigt spännande.

Alla säger det här. Medan jag tycker att Stockholm…

Stockholm? Stockholm är en bigott sophög för en bunt borgarbrackor. Om det inte vore för min egen intima teater skulle mina stycken inte spelas här. Vet ni att de har dragit mig inför rätta på grund av hur mina rollfigurer talar? För att jag åstadkommer allmänt obehag! Men ifall ni saknar böcker här inne, så har jag några tusen till, uppe i mitt bibliotek två trappor upp. Ser ni de två telefonerna här? Den ena går upp till biblioteket, den andra till yttervärlden. Två viktiga förbindelser.

Jag har inte sett något kök heller, säger jag.

Efter tre äktenskap kan man inte längre med koppar och knivar, kannor och kastruller. Ovanför oss ligger fru Falkners pensionat. Dit ringer jag, och så kommer de med mat till mig. Eller så går jag ned till kaféet.

Så otroligt praktiskt, säger jag (och åter påminns jag om Vladimir Nabokov, när han försöker hålla pickolona på gott humör genom att ge en exakt uträknad dricks varje gång han ringer på någon av dem).

Men på något vis verkar allt lite konstigt: i gott skick, men på sätt och vis lite gammalmodigt när man tittar närmare, och jag beslutar att ställa en särskild fråga till min värd. Men han har just dragit sig tillbaka bakom en liten dörr i hallen. Förgäves väntar jag på ljudet av det berömda spolandet som han nämner i sin e-mail. Det är tyst. Jag knackar på dörren: inget svar. Eller är det nästa dörr, som ser likadan ut? Jag öppnar den och finner mig stående i en foajé och ser en reception med en ung kvinna bakom disken. Hon är söt, leende, skandinaviskt blond. För ung, tänker jag, och för övrigt – sa han inte att han var skild?

Jag stirrar på henne. Hon skrattar. Är någonting på tok? frågar hon på svenska.

Inte förrän nu inser jag att jag hela tiden har konverserat på tyska med min värd. Men med henne är det bäst att tala engelska, som vanan bjuder i Stockholm. De yngre här förstår vanligen inte tyska.

Vart har värden tagit vägen? frågar jag. The host? The landlord?

Hon tittar på mig från en annan vinkel, som om hon tvivlar på vad jag just frågat. Jag blev hitbjuden via e-mail, sade jag. Av värden, som uppenbarligen är författare.

Bor han här sedan länge? frågar hon med ett illmarigt leende som får mig att känna mig olustig. Ända sedan 1908, håller jag just på att svara, när jag plötsligt inser att i så fall måste han ju vara mer än hundra år vid det här laget. Jag föredrar att hålla tyst. Varför kollade jag inte det här tidigare? När han nämnde det själv?

Tydligen är jag en bra bit på väg att framstå som ett fån. Hon tittar på mig, mäter mig från topp till tå, och hennes blick stannar på mina skor.

Har ni inte satt på skyddstofflor?

Skyddstofflor?

Ja, de som ligger i tvättkorgen. Där borta, närmast dörren. Inne i museet kan ni springa omkring med era vanliga skor, men inte i hans privata rum. Därför att därinne ligger originalmattona, och vi har inte täckt över trägolvet heller.

Tvättkorgen? Jag har inte sett någon tvätt – jag har inte sett den där dörren heller! Jag har aldrig varit i det här rummet förut!

Men ni har ju sett lägenheten, säger ni? frågar hon, plötsligt allvarlig, och stiger upp. Hon tar fram en nyckel ur en låda och går förbi mig mot dörren som leder till trappuppgången. Hon försöker öppna dörren mittemot Jugendstilhissen. Den är låst. Hon måste vrida om nyckeln två gånger.

Hon kommer tillbaka och studerar mig ingående. Ordlöst. Efter en stund säger jag: Han försvann bakom en liten dörr, och jag trodde det var till toaletten. Men det verkar som om det var dörren alldeles bakom mig när allt kommer omkring, så ni måste ha sett honom. Såtillvida han inte fortfarande är på toaletten, förstås.

Nonsens! säger hon kort. WC är avstängt från besökarna med en plastvägg, så ingen kan använda det. Det är hans arbetsrum också. Det är för att försäkra oss om att ingen ska sätta sig ned och snatta en dyrbar engelsk penna eller ett franskt bläckhorn.

Hans arbetsrum är avstängt med plast?

Men frågan fastnar lyckligtvis i halsen, ty in stormar Jan Myrdal i täten av en flock kineser. Ah, Friesel, är ni också här? hälsar han med dånande röst, på tyska. Den blonda receptionsdamen tittar från honom till mig, och tillbaka igen. Antar att han också för en gångs skull vill uppleva att stå på den berömda balkongen, sufflerar han på svenska.

Var ni till och med på balkongen? hon vänder sig irriterat till mig, på engelska.

Kineserna som har stått i en cirkel runt oss lyssnar uppmärksamt och börjar skratta. Tle splåk sam tid, säger en av dem.

Jag ska guida de här vänliga gäststuderande från Asien genom detta västvärldens fiasko. Han fick aldrig Nobelpriset, som bägge mina föräldrar fick. Tänk er det!

Riktigt: bägge Myrdals föräldrar fick Nobelpriset, hans mor för fred, hans far för ekonomi.

Men han fick Anti-Nobelpriset, som vanligt folk samlade ihop åt honom, säger den unga kvinnan. Som tur är, är hennes uppmärksamhet nu riktad mot Myrdals kineser.

Med det kunde jag ha klarat min barndom bättre, säger Myrdal obestämt. Och vad beträffar mig, kommer det knappast att hända mer, inte med print on demand-tekniken. Och sedan, vänd mot mig, nästan aggressivt: En teknik som propageras av er, inte sant?

Och av er! ger jag igen. Ni är ju dess upphovsfader – mer eller mindre.

Mera mindre. Kommer knappast att hända mer, upprepar han. Vill ni följa med på min guidetur? Den är på svenska, dock.

Nä, säger jag. Har redan varit runt. Och jag kan inte bli av med misstanken att det var Myrdal, i sin Mohairöverrock, som liknar värden själv mer och mer, som hade lett den privata rundvandringen. Känner inte han till min e-mailadress? Naturligtvis gör han det! Han har den sedan författarnas Svartahavskryssning. Han vill skämta med mig! Men när jag ska till att konfrontera honom med det har han redan försvunnit in i den åtskilda bostaden, tillsammans med sina kineser som under tiden satt på sig lämpliga skyddstofflor.

Rapport från en kinesisk by. Äkta drömspel.

Vill ni inte åtminstone se vårt Stockholmspanorama, här i huvudhallen? Cellestografierna? De psykologiska porträtten? Berns restaurang, Röda rummet? Molnmålningarna? Tidtabellen? Ni kan också köpa en T-shirt, med första sidan ur Röda rummet i faksimiltryck. Med hans egen handstil!

Nej tack, helst inte, muttrar jag undvikande, hur mycket är jag skyldig?

Ingenting, säger hon. Eftersom ni var inbjuden via personlig e-mail…

Jag finner hennes dryghet påfrestande. Emellertid, oförmögen att bevisa min sak, här och nu. Jag drar mig tillbaka med ett kort Tack! och Hej då! Och medan jag väntar på hissen i Jugendstil kan jag fortfarande höra hennes blonda skatt bakom dörren.

(Stockholm 2005, översättning av Birgitta Sjöblom. © Teckning André Prah)

 

In Stockholm bin ich häufig auf dem Wasser zu finden,
hier mit meinem Freund Otto Mindhoff, Maler aus Schwetzingen.

In Stockholm, I'm often found on the water,
here with my old chum Otto Mindhoff, painter from Schwetzingen.

I Stockholm, befinner jag mig ofta gärna på vattnet,
här med min gamle vän Otto Mindhoff, målare från Schwetzingen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upp

 

 

 

 

 

 

Literarische Texte

Jugendstil (deutsch)

Art Nouveau (english)

Jugendstil (svenska)

Lyrik

Die Muskeltiere

Reden & Essays (deutsch)

Essays (english)


Literarische Projekte

E-Buch-Verlag Expeditionen
& Edition Literaturkarawane
(deutsch)

Das zweite Bosnien-Projekt (deutsch)

Literarische Spaziergänge (deutsch)

Leben, Liebe, Zeit und Vergänglichkeit
(Ein Multi-Media-Projekt, deutsch)

Pfeile im Köcher (deutsch)

 

Sekundärliteratur

Sekundärliteratur / Reference books
und Pressestimmen / Press reviews

Home | Biografie | Bibliografie | Aktuelles | Kontakt | Links | Copyrights | Impressum

Schriftsteller / Author